minhero

Jag var ute i helgen, råkade i samtal med två killar. Jag sa till dem vid ett tillfälle att jag tror på godhet. De mer eller mindra skrattade åt mig. Nej, det är ren elakhet som gäller, annars kommer man ingenstans här i livet. Detta var de båda herrarna rörande överens om. Detta har plågat mig nu de senaste dagarna. Går jag och lever i en bubbla för mig själv? Det jag intalar mig, att genom godhet överlever vi längts, kastar andra rakt ner i soptunnan? Inte konstigt att man blir lite konfunderad, eller?

Jag vill tro på godhet, jag vill att alla ska tro på godhet, för om man tror så utgör väl detta tillsist ens verklighet. Jag hoppas det, men om de flesta går och tror att man endast överlever och tar sig fram genom att vara elak och egoistisk, då blir väl detta till sist verklighet? Kanske redan är det, eller rättare sagt, det är det.

Vi är för elaka mot varandra för ofta. Vi trampar och klampar oss fram som om vi var de enda som fanns och så är det kanske för många. Men inte alla.

Med godhet menar jag inte bara att vara snäll, ordet godhet är så många betydelser, olika betydelser för olika människor.

För mig är godhet:

Att kunna älska och att älskas, och att visa detta

Ta hand om sig själv och andra

Lyssna och förstå samtidigt som man gör sin egen röst hörd

Kunna hjälpa andra och kunna ta emot hjälp

Visa tacksamhet mot dem som älskar dig

Inte verka dömande, utan kunna sätta sig in i andra människors situationer och ha förståelse för detta, samtidigt som man ska kunna kräva an andra att förstå

Lyssna till ditt hjärta

Vi människor är kanske är elaka av naturen, kanske är godhet något vi måste lära oss...

Alla blir vi mer eller mindre vuxna. Ger oss ut i livet, erfarenhet efter erfarenhet rikare. Vi lever våra liv, gör det vi ska göra, det som förväntas av oss.

Men är det du? Eller har du blivit någon annan? Har du tappat bort dig själv, din själ på livets väg?

Vad hade du för drömmar som liten? Har du uppnått dem? Är du den du föddes till?

Jag tror att många av oss förändras på ett sätt som inte är riktigt rätt. Att vi formas till något som egentligen inte är vi. Vi lever i en värld där hänsyn ska tas till så många. Jag tror att många av oss tappar bort sig själva, sitt jag, på vägen. Har jag blivit det jag stod för som liten. Visst att jag var barn, visst att jag ska bli vuxen. Men ändå tror jag att de värderingar vi hade som barn är våra riktiga värderingar. När jag var mindre, typ 8 år, så hatade jag rasism. Det var ju i denna ålder man lärde sig vad det var. Jag verkligen hatade det. När jag var 10 år så sa jag till en rasist som bodde på vårt område, han var typ 16-18  år, att jag hatade honom. Jag hatade honom för att han var rasist. Jag var 10, han 18. Gör jag detta idag? Nej. Dels för att jag vet att jag kan råka illa ut men också pga åratal av hörda fördomar om utlänningar. Jag har blivit avtrubbad på något sätt. Det är detta jag menar med att vi tar hänsyn på fel sätt i det vuxna livet. Jag hatar fortfarande rasister, jävla idioter enligt mig. Men säger jag det, har jag sagt det någon gång sen jag var 10? Inte rent ut till en person som är rasist. Men jag gör det nu: JAG HATAR ER!

Nu tappade jag bort mig lite. Det handlar inte bara om detta. Men jag föddes med en själ, med vissa värderingar, med en viss personlighet. Jag vill behålla den. Jag vill vara jag.

Jag är så trött på att se tjejer på stan. Alla ser ju exakt likadana ut. Jag var, eller är fortfarande en av dem, men jag vill inte vara det. Jag vill vara mig själv, stå för den jag är, den jag föddes att vara.

Vi är så upptagna med att vara vi, men är det verkligen vi? Vi ska ha finast hus, finast bil, bäst barn i skolan. Vi har så mycket att tänka på att vi glömmer bort oss själva. Jag glömmer bort mig själv. Samhället styr oss, världen styr oss. Men vi kan ändras, bli vi igen. Det är ju vi som är samhället, världen.

Jag tror det är viktigt att lyssna till sitt hjärta. Koppla bort hjärnan, för hjärtat har sina skäl som inte förnuftet förstår. För om jag gör något som inte mitt hjärta vill, då är det väl egentligen inte jag? Eller?

Jag tror det är viktigt att vi ser och lär oss av barnen. Barn tar inte så mycket hänsyn till saker och ting. De är för upptagna med att vara sig själva. De testar sig fram och viljan hos ett barn är starkare än stål. Men denna vilja och hänsynslöshet bryts sakta ner, år för år. Vi rättar in oss i ledet, blir lika alla andra. Tänker som alla andra, lever genom andra, kämpar för att vara normala.

Men vad vill du? Du, du själv, din själ, ditt hjärta?

Livet är för kort för att vara någon annan....

Satt och läste på dn.se. Hittade där en artikel om en trettonårig somaliska som blivit avrättad då hon hade erkänt äktenskapsbrott. Det visade sig att hon egentligen ville anmäla en våldtäkt men hade då istället blivit gripen. Den här trettonåriga flickan dödades av ett 50 tal män som kastade sten på henne.

50 stycken vuxna män, 50st. Det är så sjukt, så fel, så vidrigt, så jävla äckligt. Jag blir så arg men egentligen så tror jag inte jag förstår det. Jag får inte in i mitt huvud att vuxna män dödar en tretton årig flicka. Går inte.  En flicka som någon äcklig pervers man har våldtagit. Den här flickan, barnet, har varit med om alla tjejers värsta mardröm. Sen straffas hon, med döden. Plågas till döds.

Vad har hänt med världens människor? Vad kommer att hända med oss? Finns ett helvete kommer mer än halva jordens befolkning att hamna där. Mer än det. Vi är hemska. Elaka.

Jag sitter här framför min dator, har allt jag behöver, och lite till. Jag, vi, ni kan inte ens föreställa oss hur det är att leva som denna lilla flicka, men så många lever så. Varför? Enligt mig beror det på vår egoism. Jag har det bra, du har det bra. Vi bara låter världen leva som den gör, vi låter flickor våldtas och stenas till döds. Hela världen tillåter det. Jag kan inte ensam stoppa detta men vi är en hel värld som kan hjälpas åt. Det är många länder runt om i världen som behöver hjälp, de styrs av monster. Men vad gör vi människor runt omkring? Inget. Det hjälper inte henne att jag har fadderbarn som jag skickar pengar till varje månad. Det hjälper inte henne ett dugg. Det stillar mitt samvete, och jag vet att mina brev är uppskattade, men brev räddar inte liv. Jag tror på godhet. Jag vill att hela världen ska tro på godhet. Det är så lätt att lägga över ansvaret på staten och olika ledare och politiker. De kan sköta världen. Då kommer det gå käpprätt åt helvete. Världen behöver mänsklighet, de behöver mammor och pappor som vet vad det betyder att älska sina barn. Välden behöver människor som vet hur det är att mista någon, att vara med om någon hemsk upplevelse. Som kan sätta sig in i andra människors känslor och tankar. Sveriges politiker kan inte detta, inte något lands politiker eller ledare. Vi kan ju ta Bush som ett enkelt exempel, han har stämplat hela Afghanistan som hemskt med hemska invånare. Men så är det inte, det är talibanerna som är hemska, inte en flicka eller pojke på 10 år som råkar vara född i Afghanistan. Det är detta jag menar med mänsklighet. Världen vi lever i idag är inte mänsklig.

Barn, är det heligaste som finns. De ska en dag styra denna världen, men om inte världen går samman och uppfostrar sina barn väl så kommer denna värld snart inte finnas kvar. Det är bara vi som kan påverka våra barns framtid, ingen annan. Bara vi, världen.

Tänkte att jag skulle skriva något mindre ilsket, men det är inte lätt, det är alltid lättare att skriva i rena ilskan. När man kan gå ut och vinna tredje världskriget. Då flödar orden.

Så jag skriver lite om mina tankar just nu och mina tankar tillägnar jag mina vänner, ni är inte många . Utvalda med precision och omsorg. Ni får mig alltid att må lite bättre, bli lite starkare. Jag tror jag har valt rätt, känns så. Med en riktig vän kan man vara sig själv. Eller? Jag anser att det inte är en riktig vän annars. Det är så lätt att säga att man alltid är sig själv. Vill bara påminna om att det är fult att ljuga. Med vem kan du vara dig själv med? Endast dem är dina sanna vänner. Så tänk efter, känn efter.

Varför slösa energi på att vara med dem som du inte kan vara dig själv med, livet är för kort för att vara någon annan. Eller?

Jag får ofta höra att jag ser sammanbiten ut, lite sur, men dem som känner mig tycker inte det. Men varför ska jag släppa vem som helst in på livet? Jag har hellre få men livslånga vänskapsrelationer än många och ytliga.

Jag har inte tänkt så mycket på detta innan men efter allt som hände i somras så har det ständigt funnits i mina tankar. Varför är det så viktigt för så många att ha så många vänner som möjligt men egentligen inte en enda? Tror inte någon mår bra eller förtjänar detta.

En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa. - Shakespeare