minhero

Jag var ute i helgen, råkade i samtal med två killar. Jag sa till dem vid ett tillfälle att jag tror på godhet. De mer eller mindra skrattade åt mig. Nej, det är ren elakhet som gäller, annars kommer man ingenstans här i livet. Detta var de båda herrarna rörande överens om. Detta har plågat mig nu de senaste dagarna. Går jag och lever i en bubbla för mig själv? Det jag intalar mig, att genom godhet överlever vi längts, kastar andra rakt ner i soptunnan? Inte konstigt att man blir lite konfunderad, eller?

Jag vill tro på godhet, jag vill att alla ska tro på godhet, för om man tror så utgör väl detta tillsist ens verklighet. Jag hoppas det, men om de flesta går och tror att man endast överlever och tar sig fram genom att vara elak och egoistisk, då blir väl detta till sist verklighet? Kanske redan är det, eller rättare sagt, det är det.

Vi är för elaka mot varandra för ofta. Vi trampar och klampar oss fram som om vi var de enda som fanns och så är det kanske för många. Men inte alla.

Med godhet menar jag inte bara att vara snäll, ordet godhet är så många betydelser, olika betydelser för olika människor.

För mig är godhet:

Att kunna älska och att älskas, och att visa detta

Ta hand om sig själv och andra

Lyssna och förstå samtidigt som man gör sin egen röst hörd

Kunna hjälpa andra och kunna ta emot hjälp

Visa tacksamhet mot dem som älskar dig

Inte verka dömande, utan kunna sätta sig in i andra människors situationer och ha förståelse för detta, samtidigt som man ska kunna kräva an andra att förstå

Lyssna till ditt hjärta

Vi människor är kanske är elaka av naturen, kanske är godhet något vi måste lära oss...