minhero

Alla blir vi mer eller mindre vuxna. Ger oss ut i livet, erfarenhet efter erfarenhet rikare. Vi lever våra liv, gör det vi ska göra, det som förväntas av oss.

Men är det du? Eller har du blivit någon annan? Har du tappat bort dig själv, din själ på livets väg?

Vad hade du för drömmar som liten? Har du uppnått dem? Är du den du föddes till?

Jag tror att många av oss förändras på ett sätt som inte är riktigt rätt. Att vi formas till något som egentligen inte är vi. Vi lever i en värld där hänsyn ska tas till så många. Jag tror att många av oss tappar bort sig själva, sitt jag, på vägen. Har jag blivit det jag stod för som liten. Visst att jag var barn, visst att jag ska bli vuxen. Men ändå tror jag att de värderingar vi hade som barn är våra riktiga värderingar. När jag var mindre, typ 8 år, så hatade jag rasism. Det var ju i denna ålder man lärde sig vad det var. Jag verkligen hatade det. När jag var 10 år så sa jag till en rasist som bodde på vårt område, han var typ 16-18  år, att jag hatade honom. Jag hatade honom för att han var rasist. Jag var 10, han 18. Gör jag detta idag? Nej. Dels för att jag vet att jag kan råka illa ut men också pga åratal av hörda fördomar om utlänningar. Jag har blivit avtrubbad på något sätt. Det är detta jag menar med att vi tar hänsyn på fel sätt i det vuxna livet. Jag hatar fortfarande rasister, jävla idioter enligt mig. Men säger jag det, har jag sagt det någon gång sen jag var 10? Inte rent ut till en person som är rasist. Men jag gör det nu: JAG HATAR ER!

Nu tappade jag bort mig lite. Det handlar inte bara om detta. Men jag föddes med en själ, med vissa värderingar, med en viss personlighet. Jag vill behålla den. Jag vill vara jag.

Jag är så trött på att se tjejer på stan. Alla ser ju exakt likadana ut. Jag var, eller är fortfarande en av dem, men jag vill inte vara det. Jag vill vara mig själv, stå för den jag är, den jag föddes att vara.

Vi är så upptagna med att vara vi, men är det verkligen vi? Vi ska ha finast hus, finast bil, bäst barn i skolan. Vi har så mycket att tänka på att vi glömmer bort oss själva. Jag glömmer bort mig själv. Samhället styr oss, världen styr oss. Men vi kan ändras, bli vi igen. Det är ju vi som är samhället, världen.

Jag tror det är viktigt att lyssna till sitt hjärta. Koppla bort hjärnan, för hjärtat har sina skäl som inte förnuftet förstår. För om jag gör något som inte mitt hjärta vill, då är det väl egentligen inte jag? Eller?

Jag tror det är viktigt att vi ser och lär oss av barnen. Barn tar inte så mycket hänsyn till saker och ting. De är för upptagna med att vara sig själva. De testar sig fram och viljan hos ett barn är starkare än stål. Men denna vilja och hänsynslöshet bryts sakta ner, år för år. Vi rättar in oss i ledet, blir lika alla andra. Tänker som alla andra, lever genom andra, kämpar för att vara normala.

Men vad vill du? Du, du själv, din själ, ditt hjärta?

Livet är för kort för att vara någon annan....