minhero

Jag, mamma, pappa och sambo åkte till Spanien för några lata dagar. Fyra dagar för att vara exakt.

Kom hem nästan tre veckor senare. Orsak: pappa akut hjärtopererad. Två bypass och ena klaffen utbytt. Chock:  ja. Lättad: ja. Min pappa lever.

Det hela började för några år sedan, pappa fick känningar i bröstet vid ansträngning. Han tog kontakt med Lunds universitetssjukhus för kontroll. Där genomgick han EKG kontroller, diverse blodprov samt ultraljudsundersökning. Resultatet av kontrollen: Du är frisk, inget fel på hjärtat, ena klaffen behövs kanske bytas om ett par år. Skönt för hela familjen, pappa är frisk.  En annan läkare, även han från Lund,(!??) ansåg dock att pappa skulle behöva göra en mer ordentlig undersökning, där man går in via en ven i ljumsken och undersöker den inre delen av hjärtat, kom ihåg att detta skedde för ca två år sedan, pappa kom aldrig in på någon undersökning. Två år! Inget hände! En stor undran är ju hur i hela världen pappa kunde friskförklaras av en läkare, läkaren sa ordagrant:  "Den mannen är fullt frisk, han behöver inte undersökas mer!"  Medans den andra läkaren ansåg att vidare kontroll var nödvändigt. Jaha...

Under dessa två är som pappa väntade på undersökningen  blev han sakta sämre, han fick ont i bröstet  och även ut i armen och axeln. Ingen undersökning för det. Pappa har i hela sitt liv sovit middag, en timme om dagen. De sista månaderna på dessa två åren så sov han ca två till tre timmar. Han och resten av familjen tänkte inte särskilt på detta då men nu i efterhand förstår man hur dålig pappa egentligen var.

Så kom då resan till Spanien. Två dagars avslappning fick vi.

Pappa in till sjukhuset, släpptes inte ut igen. Orsak: akut operation av hjärtat dagen efter. Pappa fick inte ens vara uppe och gå, så nära var det. Hade han fått hjärtinfarkt hade han aldrig klarat sig. Två av hans blodkärl var tilltäppta med 50% resp. 90%. Detta upptäcktes under undersökning där man går in genom ljumsken men man kunde även se detta på ultraljud, spansk då, inte svensk tydligen(!!)

Pappa opererades på kvällen, vi hade kommit överens med sjukhuset att vi skulle ringa till dem kl 22 00. Kl 21 15 ringde det på mammas telefon, det var thoraxkirurgen som meddelade att pappas operation gått mycket bra och att han nu låg på intensiven. Jag upprepar: Thoraxkirurgen ringde.

Nästa morgon ringer sjukhusets värdinna för att berätta att pappa nu andas av sig själv och att allt flyter på som det ska och att vi var väntade att besöka honom. Jag upprepar: sjukhusets värdinna ringde.  De följande dagarna ringde hon mig flera gånger för att informera om pappas tillstånd. De tog så väl hand om pappa och om oss, vi kände oss trygga.

Pappa tillbringade en vecka på sjukhus samt en vecka på hotell innan vi fick åka hem. En kväll på hotellet fick pappa feber, det skulle han absolut inte få! Vad gjorde vi? Jo, vi ringde hem till thoraxkirurgen. Jag pratade med hans son och han sa att hans pappa var på middag men det var bara att ringa på hans mobiltelefon, det numret hade vi ju. Jag upprepar: thoraxkirurgens hemnummer och mobilnummer. Jag ringde på hans mobil och fick instruktioner om vad jag och mamma skulle göra, klockan var halv två på natten.  Pappas feber försvann.

Så kom hemfärden, den hade bokats via SOS som har sitt säte i Danmark. SOS kontaktar man vid sjukdom eller olycksfall om man befinner sig utomlands. Vi skulle åka hem på torsdagen. Vi kom hem på fredag kväll. Något blev fel, flygbolaget skyllde på SOS och vice versa. MEN DET SPELAR INGEN ROLL!!!!!  Jag och mamma skulle åka hem med min svaga och bräckliga pappa och det slutade med flera timmars väntan och övernattning på ett lite hotell nära flygplatsen. Pappa sa i efterhand att han inte trodde att han skulle klara av den natten efter all den stress han utsatts för. Professionellt skött?

Äntligen hemma! Skönt.

På måndagen ringer mamma till sjukhuset i Lund för att informera dem vad pappa varit med om. Fick en tid i slutet av augusti. Sex veckor efter operation! Pappa vet ju inte om han får röra på sig, om han helst ska vara stilla, om han behöver alla de mediciner som de ordinerat honom i Spanien etc.  Professionellt? Dock blodprov och kontroll av detta sköter dem bra. Mamma frågade sjuksköterskan vad vi skulle göra om pappa fick feber, bara ring så kan ni komma in, svarade hon. Pappa fick så feber, mamma ringde till Lund, svar: åk ner till er Vårdcentral. Va? Vad vet de om detta? Ska pappa åka ner för att sitta och vänta först i flera timmar för att få svaret, det är nog bäst att du åker in till Lund. Professionellt? Pappa var helt vansinnig på dem, hur bra är det för hans rehabilitering? Vi har nu tagit kontakt med ett privat sjukhus som förhoppningsvis ska ge pappa bättre service.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet egentligen inte, jag vill bara ha det ur mig. Jag har varit så arg på svensk sjukvård under dessa veckor. Hur många i Sverige dör helt i onödan? Hur många döttrar och söner förlorar sina pappor? Hur många fruar förlorar sina män? Hur många män förlorar sina fruar? Detta går ju att förhindra! Det har öppnats en del privata centraler för hjärt- och kärlundersökningar men dessa kostar pengar och alla har inte råd med detta men försök att ringa till ett statligt sjukhus och få en tid för undersökning, det är inte lätt om du inte är halvdöd redan...